orhagenlinnea

Det började en solig dag,  jag hade inget att göra (sara rättar mig, jaa, jag har varit i kyrkan, konfirmanderna konfirmades och jag har ätit och jag har hunnit med massor) ,och blablabla. Kvällen kom och Sara, Emma och jag ville på äventyr. Vi tog cyklarna och cyklade runt i hela Vilbergen och sen ut till Ekenryttarna. Hehe.
När vi åker där, helt fridfullt så hör man Emma skrika;
HAHA, EN ÄLG, EN ÄLG, EN ÄLG, EN ÄLG!!!!
Jag tänker väl mest att haha, men vafan, en älg här, nae, hon skämtar
Jag ser älgen. fyfan säger jag bara!
Jag slutar trampa på cykeln, gör världens jävla tvärbroms.
Vänder på cykeln, växlar ner till ettan (haha, tönt :))
Och cyklar så fort jag bara kan därifrån
Det går inte att beskriva hur rädd jag var, jag skakade som fan.

Emma fortsätter cykla. Sara får panik och skriker;
DET ENDA VI KAN GÖRA NU ÄR ATT SPELA DÖDA ELLER STÄLLA OSS BAKOM ETT TRÄD OCH HÅLLA KÄFTEN!

Det kändes ju väldigt bra..
hEh. inte.

Älgen går ner på ängen och Sara och jag känner oss redo att cykla vidare. Emma cyklar först.
När Emma svänger upp i en backe skriker hon bara; AHHHHH, EN TILL ÄLG!!!
Och där kom en jälva hane joggandes mot Emma.
Och nu gick det ännu fortare att vända på cyklen och åka iväg därifrån.

Tillslut, efter någon minut (som kändes som en evighet...) så sprang båda älgarna bort.
Sara och jag skakade hela vägen hem. Och Emma tyckte att det var roligt att hon fick se älgar på så nära håll.


Imorgon hoppas jag att min mentor frågar vad jag har gjort i helgen. Då ska jag allt berätta. I minsta lilla jävla detalj.
Det här är fan ett men för livet. Kommer aldrig våga cykla ute i skogen igen. Aldrig.

Inte en enda bra bild fick jag heller, alla är jättesuddiga eftersom jag skakade så mycket. Haha.