orhagenlinnea

Ibland kan jag nästan tro att allt det här redan var planerat. att få mig ur balans, riva upp mig och kasta bort mig så långt det bara går. För det var det här alla ville. Sänka mig och lämna kvar mig på botten, jag slutar andas och jag skriker så högt jag bara kan. du hör mig inte, för du vill inte höra, du orkar inte bry dig och lämnar kvar mig, precis som alla andra. Du är värst. För du vet hur mycket du kan styra mig, du är stark. men jag är egentligen starkare än dig. fast det är ingen som inser det, inte ens jag själv. och så länge jag är ensam så orkar jag ingenting. jag gömmer allting bakom mig, inombords. och tillslut kommer allting komma på en gång.

Vem orkar med mig då om ingen orkar med mig nu? Det blir bara värre och värre ju längre det går. För snart har jag gett hela mitt hjärta och då finns det ingenting du kan göra. Och det finns bara en utväg