orhagenlinnea

Tillbaka till verkligheten

Verkligheten? Var är du, du svarar inte. Du finns inte. Sväva på rosa moln med vindarnas underbara ömma vindar, tills döden kommer i din mjuka famn.

Verkligheten finns inte.

Den borde inte finnas.

Dröm dig bort och lev det liv du vill leva, glöm allting annat och tänk bara på dig själv.

Det är bara du som finns, högt ovanför molnen, bara du. Var dig själv, det finns ingen vackrare.

Som om solen lyser för sista gången, som om månen försvinner bakom horisonten som inte finns. Som om att du kysser mig och älskar mig för den jag är. Som om det någonsin kommer bli sanning, som om det någonsin kommer bli vi. Verkligheten kommer tillbaka, jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Jag vill inte.

Jag vill inte ha kontakt med världen, med människor, jag vill inte prata. Jag vill sväva på rosa moln tillsammans med dig. Jag vill inte vara din vän, jag vill vara din.

Tillbaka till verkligheten

Håll käften och kyss mig, men håll käften. Var tyst. Tystnad är fint, det finaste som finns. Vi ska sväva på rosa moln tills vi dör. Och efter det ska vi sväva på rosa moln igen. Och igen, och igen och igen. För alltid. Kommer du ihåg det ordet?

För mig, kommer det alltid vara ett för alltid mellan oss.

Jag såg ett ljus, ett litet ljust, svagt och ensamt. För oss. Jag skulle satsa, jag ville så gärna. Du är underbar och jag älskar dig precis just för den du är. Verkligheten? Den ser inte ut såhär. Det är svart, alldeles svart, inget hopp, ingen tro, ingen kärlek.

Jag älskar det här.

Ironi, ironi, ironi!

Ska vi sväva på rosa moln tills du inte finns mer?

Jag stänger av, jag stannar, jag orkar inte mera.

Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte. Jag vill bara inte.

Utan dig i mitt liv, det fungerar inte. Jag orkar inte.

Nej, jag orkar inte.

Du är mitt rosa moln, om du inte finns, finns inte jag.

Din underbara famn, ditt leende och dina armar.

Dina ben, ditt sätt att prata och ditt underbara skratt.

Dina händer, ditt hår och dina underbara ögon.

Din personlighet, din mun och ditt stora hjärta.

Du såg min falla, du brydde dig inte, konstigt nog. Du såg mig må dåligt, du brydde dig inte och då mådde jag ännu sämre. Du fick mig att falla. Du fick mig må dåligt.

Det här är verkligheten.

Jag hatar verkligheten.
Jag vill inte finnas.

Jag vill dö i din famn, det sista jag vill göra är att höra dina hjärtslag, jag vill att du håller mig i handen, jag vill att du ska vara hos mig.

Verkligheten?!

Snälla, försvinn

Jag vill leva och jag vill leva med dig.

Som om att jag svävar på ett rosa moln helt själv. Ramlar och faller.

Du tar emot mig som om jag var någon du älskade. Du tar emot mig med ett leende på läpparna och glädjetårar. Du tar emot mig med kärlek.

Du låter mig dö.

Du låter mig falla bredvid dig, du bryr dig inte.

Jag vill inte dö framför dina ögon.

Jag vill inte att du ska se att jag dör.

Jag är död. Inombords.

Det är verkligheten vi kommer till nu.

Du ser mig, du bryr dig inte, går din väg och låtsas som om att du inte sett någonting.

Det förvånar mig inte.

Jag svävar på rosa moln tillsammans med dig och vi följer med i vindarnas vindar, vi ser solen gå upp. Solens varma orangea och gula strålar, lyser mot oss, som om någon vill säga oss någonting. Vi är lyckliga, och bättre än såhär kommer det aldrig att bli.

Jag älskar dig

Och nu är vi tillbaka till ruta ett. Svart, svart som när man blåser ut det sista ljuset som lyste upp ett helt rum. Du blåser, du försvinner. De rosa molnen vi har pratat om, är borta. Nu är jag själv. Och jag faller, som det sista bladet på ett träd. 

Hur ska jag kunna glömma dig, om jag inte dör?

Du har för alltid en stor och värdefull plats i mitt hjärta.